Bor man på landet och är nästan vegetarian, men äter ägg och fågel, då är det ett måste att ha egna höns. Dessutom har vi höga krav på vår mat, och då går det inte att köpa den kvalitet som vi vill ha. Därför odlar vi det mesta själv.
Vi började med två hönor och en tupp, Danska lanthöns lät trevliga så det fick det bli.
Efter en tid ville den ena hönan ligga på ägg. Vi passade på att tigga några Sussex och Kochinägg för att få lite variation på hönsen i trädgården.
Och snart hade vi kycklingar. Äggen vi tiggt av bekanta var inte helt renrasiga, men kycklingarna var trevliga att ha springande fritt i trädgården, och ägg skulle det väl bli oavsett vilken ras de var av.
Här får kycklingarna lära sig ta ett grusbad. Det är bra för fjädrarna.
Men det blev för mycket för den nya tuppen. Han blev mer och mer aggressiv, även mot oss.
Efter en god Coq au vin, var ordningen återställd!
En liten trevlig Sussextupp. Men någon ledartyp är han inte.
Leghorn.
Ingen ras alls.
Här skall det bli kycklingar, bara jag får ruva i fred.
Och kycklingar blev det.
Hör du katten, lämna lite till mej!
(Vem sa att det inte går att lära katter vad de får jaga, alternativt vem som tillhör familjen?)
Ibland får vi frågan, vilka olika raser vi har.
Jag brukar svara att på våren är det lite blandat, och på hösten några korsningar av dessa. Här råder den fria kärleken.